Son till en FN-soldat: En unik vinkel

Jag heter Peter Gunnebro. Som son till en FN-soldat, Tommy Gunnebro, representerar jag en grupp med många. Våra olika upplevelser och minnen av våra föräldrars insatser präglar oss på olika sätt. Det är ur detta perspektiv jag väljer att berätta denna historia - en hyllning till min far och hans kamrater som strävade efter att upprätthålla freden på Cypern. Jag kan inte heller glömma att hylla alla mammor som hemma tog hand om oss barn, hus och hem, levandes i en ständig oro. Även deras röster behöver bli hörda. Deras ofta tysta uppoffringar, som både mamma och pappa, höll familjen samman och är lika värdefulla som soldaternas insatser vid frontlinjen.

En kris väcker nya perspektiv

En livshotande sjukdom - en vändpunkt. År 2021, vid 53 års ålder, drabbades jag av en allvarlig covid-infektion som ledde till en lång och utmanande sjukskrivning. Att ligga på sjukhus med ovissheten om jag skulle återvända hem väckte en storm av tankar och reflektioner. Under denna period fick jag tid att reflektera över vad som verkligen var meningsfullt i mitt liv. Sjukdomen tvingade mig att inse vikten av att inte ta tiden för given. 

Under min långa och många gånger mycket kämpiga återgång till livet efter min sjukdom insåg jag att jag ville göra något mer meningsfullt med min tid. Ekorrhjulet, där jag befann mig, kändes plötsligt meningslöst. Jag ville göra skillnad och bestämde mig för att göra en tvärvändning och istället fördjupa mig i konsten att göra dokumentärfilm. Jag har under stor del av mitt liv fascinerats av att titta på dokumentärer skapade av vår kanske mest älskade dokumentärfilmare, Tom Alandh, och tänkt: "Sådana filmer skulle jag vilja göra." Vissa kallar mig modig. Andra kallar mig galen. Själv tänkte jag bara: "Äh, vad tusan, vad har jag att förlora?" Jag började googla och hittade en tio veckors intensivkurs på Stockholms Filmskola som såg spännande ut. Jag insåg att om det skulle ske en verklig förändring i mitt liv så måste jag göra något drastiskt, något meningsfullt. Jag bestämde mig där och då för att kliva ur min trygghet, säga upp mig från mitt ordinarie jobb och påbörja min nya resa.

Som stödmedlem i Sveriges Veteranförbund insåg jag att jag har tillgång till en ovärderlig resurs: veteranernas och deras familjers personliga berättelser och erfarenheter. Dessa utgör en grundläggande och oumbärlig källa för att skapa en engagerande och informativ dokumentärfilm. Oavsett utfall, om jag lyckas eller inte, känner jag mig nöjd med att ha försökt åtminstone.

Bortom sol, bad och cocktails finns en annan verklighet

Många jag pratat med, som inte har direkt koppling till FN-tjänstgöring, har ofta en förenklad bild av Cypern. Ord som "cocktailbataljonen" och "sol- och badsemester med blå basker" dyker ofta upp. Men genom min pappas berättelser om sin tid på Cypern under sjuttiotalet har jag fått en helt annan bild, en verklighet långt ifrån semesteridyll.

Samarbete med Sveriges Veteranförbund

Pia Lagergren, kommunikatör på Sveriges Veteranförbund, visade stort stöd för mitt projekt och uppmuntrade mig att skriva ett reportage för Veterantidningen. Trots att jag inte är journalist hoppas jag, utifrån min vinkling som "barn till en FN-soldat", kunna förmedla de starka berättelser jag fått, och får ta del av. Jag vill lyfta fram den komplexa och ofta okända verklighet som våra FN-soldater och deras familjer upplever. Genom detta reportage hoppas jag att det kan bli startskottet på min resa att utforska detta ämne vidare.

En varm och hjärtlig känsla infinner sig när vi välkomnas till Cypern och till bords av Pär Hedlund, som har arrangerat middagen. Pär berättar för mig att han anlände till Cypern i april 1974 och tjänstgjorde i bataljon 53C och 55C. Efter sin tjänstgöring flyttade han hem till Sverige, men återvände senare och bor nu permanent på Cypern i ett hus i utkanten av Larnaca tillsammans med sin cypriotiska hustru, som han träffade under sin tid i tjänst. Kvällen bjuder på god mat, gott sällskap och många gamla minnen som väcks till liv vid borden. Jag går runt med min kamera och fångar stämningen på bild och film, och småpratar med veteranerna och deras anhöriga. Timmarna rusar iväg och tröttheten från en lång resdag börjar göra sig påmind. Vi tackar för en trevlig kväll och tar oss tillbaka till hotellet för att vila upp oss inför kommande dagar.

Onsdagen den 29 maj: Veterandagen

Onsdag den 29 maj var veterandagen. Vi vaknade tidigt och satte oss tillsammans med vårt stora sällskap av veteraner på en buss som tog oss till en liten ostfabrik i utkanten av Larnaca, där vi fick en fascinerande inblick i tillverkningen av den berömda cypriotiska halloumiosten, en ost med djupa rötter i Cyperns historia. Vi mottogs varmt av ostmakarna, som med stor stolthet visade och berättade om den traditionella tillverkningsprocessen. Med stor stolthet delade de med sig av hantverket som också förmedlades till oss genom en tolk. Efter den spännande rundturen avnjöt vi en smakrik provsmakning i den mysiga trädgården utanför fabriken. Purfärsk halloumi hör garanterat till en av Cyperns absoluta delikatesser! Innan vi steg på bussen för hemresa passade vi på att ta en gruppbild. Eftermiddagen bjöd på en vätskepaus i den 27-gradiga värmen på en bar innan vi återvände till hotellet för en välbehövlig siesta. 

Veterandagsfirande: Bankett med Sveriges ambassadör

Höjdpunkten för kvällen var självklart firandet av International Day of UN Peacekeepers, Veterandagen. Detta ägde rum under en elegant trerätters bankettmiddag på Atrium Zenon i sällskap med Sveriges ambassadör Martin Hagström.

Uppklädda begav oss från hotellet och ner till middagen där Pär Hedlund inledde med att hälsa alla välkomna. Därefter höll Göte Lundmark ett tal där han bland annat presenterade tjänstgöringsstatistik för insatsen på Cypern. Efter en tyst minut till minne av de bortgångna, följt av nationalsången, tog Sveriges ambassadör på Cypern, Martin Hagström, över ordet.

Ambassadören hyllade de svenska veteranerna för deras ovärderliga arbete i UNFICYP under åren. Han betonade den avgörande roll de spelat i att skapa fred och stabilitet på Cypern, och underströk att deras insatser aldrig kommer att glömmas bort. Hagström lyfte fram de många berättelser ambassaden får höra från cyprioter som minns de svenska veteranerna med stor värme och tacksamhet.

Ambassadören betonade också att den svenska närvaron i UNFICYP fortsätter, trots att det för närvarande inte finns några svenska soldater i missionen. En svensk polis var kvar fram till årsskiftet och fler poliser har tjänstgjort under året.

Hagström avslutade sitt tal med att tacka alla svenska veteraner för deras tjänstgöring och betonade att de alltid är välkomna på ambassaden.

Torsdag 30 maj: Tackfrukost och en avslappnad start på dagen

Torsdag morgon inleddes med en avslappnad och trevlig tackfrukost på Atrium Zenon, där det tackades för det fina arrangemanget. Några mindre gruppbilder togs och därefter hade vi resten av dagen till att koppla av och njuta av egen tid. 

Fredag den 31 maj: 

Fredagen den 31 maj, min födelsedag, markerade slutet på en händelserik vecka. Pappa hade ordnat en hyrbil för att ta mig med till Camp Carl Gustav i Famagusta, en plats som en gång varit hans hem. Det var äntligen dags för mig att uppleva och känna historiens vingslag på platsen som jag bara tidigare sett genom gamla, gulnade fotografier omsorgsfullt monterade i numera söndertorkade plastfickor i pappas fotoalbum. Nu var jag här, på riktigt. Tillsammans med oss i bilen var Roger Skanser och Rune Larsson, två av pappas veteranvänner som också delar minnen från denna plats.

Efter att ha passerat passkontrollen var det bara en kort sträcka kvar till campen. Vid grinden möttes vi av tjeckiska FN-soldater som anropade sitt befäl för en rundtur på campen. Det kändes som att stiga in i en tidskapsel från sjuttiotalet. Trots att barackerna var igenvuxna och rostiga, användes flera fortfarande. När vi kom fram till den barack där pappa en gång bodde, kändes det nästan surrealistiskt. Vi stod där, pappa, Roger, Rune och jag, och betraktade ett stycke historia. Entrédörren var nästan helt överväxt av en buske. Pappa började berätta historien bakom busken - hur den en gång gavs som tack av en cypriotisk familj. Den lilla plantan planterades utanför baracken och har sedan dess vuxit till ett minnesmärke från en svunnen tid.

Vi fortsatte runt hörnet på baracken, där nackhåren reste sig när pappa, utan att tveka, grävde sig genom den täta växtligheten och visade mig två stora kulhål i väggen. Ett av hålen var igenlappat med plåt, medan det andra var orört. Pappa berättade om det ögonblick de blev beskjutna i baracken - en påminnelse om priset som betalas för att försvara fred och demokrati. Det var här, på denna plats, som min pappa och hans kamrater stod. De valde att komma hit för att göra skillnad. Jag är tacksam för att de kom hem igen, så att jag som barn kunde höra deras berättelser och erfarenheter från deras insats. Tyvärr fick inte alla barn till FN-soldater den möjligheten. De som aldrig kom hem igen.

Text och foto: Peter Gunnebro